 |
| 2001-03-17 - 2012-11-16 |
Älskade, älskade Isa har somnat för sista gången. I går, fredag fick hon somna in för att hon hade en elakartad cancertumör på magen som bara växte och växte. Hon blev opererad men svaret från operationen blev att det inte fanns något att göra.
Jag vill berätta om Isa, hur hon var som stövare, om mina minnen med henne som jag aldrig kommer glömma och försäkra mig om att hon har det mycket bättre nu.
Du var en stövartik som hade en enorm jaktlust, precis som det ska vara. Du kunde driva hare i flera, flera timmar. Du var det som inte gav upp. Du var underbar.
Precis som de flesta stövare var du så snäll och gjorde aldrig någon illa, istället kröp du mer än gärna upp i famnen och gosade när du var inomhus. Du hade en fantastisk fin valpkull med stövarvalpar och jag vet att det nu är en vid namn Sessan som saknar dig så enormt mycket, din dotter, som din husse och matte sparade efter dig.
Så skönt att sova, tyckte de nog.
 |
| Dotter och mor..... |
Jag har enda sedan jag varit 5-6 år varit med ute i skogen och följt med och jagat, med dig och de andra tvåbenta, såklart. Vi visste att det skulle bli hardrev eftersom du har alltid varit så duktig, och om inte det blev något drev visste vi att det inte fanns någon hare på marken. Jag har även hört att jag, fast jag var så liten aldrig gnällde över att det var jobbigt att gå eller dyligt, men vet du vad, det är på grund utav dig. Det är du som gjorde att jag tycker om jakt. Din enorma jaktlust fick mig att tycka det var roligt med jakt och det är jag så tacksam över. Att tänka snart kommer haren, snart kommer haren, det var alltid så roligt. Det kommer kännas vemodigt att jaga hare nu, när inte du finns, fast vi har Stina som är mycket duktig och Ville och Sessan som kommer och är på god väg att bli duktiga också, men den sista pusselbiten kommer alltid att saknas, och den sista pusselbiten är du.
 |
| En jaktdag för länge sedan... |
Du var och kommer alltid vara en av mina favoritstövare, bara för att vi delar på så många härliga minnen tillsammans. Det går inte att föreställa sig ännu, men jag vet att det kommer bli så tomt och tyst utan dig. Men jag vet också att du nu slipper lida och det är du såklart värd. Du är värd så mycket mer. Jag hoppas att du kommer att ha det bra och att du driver många harar! För det vet jag att du fixar så galant!
Jag vet också hur jobbigt det är för din husse och matte nu. Jag har fått uppleva på en kort tid tre, mycket jobbiga avsked, till mina älskade änglar, Moa, Ludda och Joppe. Men jag tycker att det var nödvändigt med ett avslut för dig och det vet jag att din husse och matte också vet, men det gäller att ha den styrkan att säga det till veterinären. Det är ingen lätt uppgift. "Ska det verkligen bara ta slut sådär fort?" "Finns det verkligen ingenting att göra?" Ja, det var bara två exempel som dyker upp i huvudet när man får beskedet. Fast man innerst inne vet det enda rätta. Det är jobbigt, det är alltid jobbigt oavsett vad. Men jag vet att om man älskar sitt husdjur tar man det rätta beslutet, precis som din husse och matte gjorde. De vill inte att du ska lida, det vill ingen. Hoppas nu att Ludda och alla andra änglar tar hand om dig, det vet jag att de gör. För de vet att vi alla älskar dig!
Du kommer för alltid vara älskad och saknad.
Vila i frid fina Isa.
